När Titanic gick upp på biograferna för 20 år sedan var den allmänna uppfattningen i Hollywood att filmen skulle bli en ekonomisk besvikelse. James Camerons länge planerade projekt om RMS Titanics förlisning 1912 hade överskridit budgeten (den kostade 200 miljoner dollar, vilket på den tiden var ett rekord, efter att ha fått grönt ljus för 109 miljoner dollar). Inspelningen hade tagit veckor längre tid än väntat, och den slutliga klippningen av filmen blev en gigantisk tre timmar och 15 minuter. När Fox (som finansierade projektet tillsammans med Paramount) bad honom att skära ner filmen svarade Cameron på ett typiskt krigiskt sätt: ”Om ni vill klippa min film måste ni ge mig sparken. Och för att avskeda mig måste ni döda mig.”
Allt besväret verkar ha varit värt det. Vad Cameron levererade var ett epos som påminde lika mycket om Hollywoods guldålder som om de actionfyllda thrillers som regissören är mer känd för att göra. ”Alla trodde att de skulle förlora pengar”, minns han år senare. ”Ingen spelade för att få en vinst, inklusive jag själv.” Ändå fortsatte filmen att bli en rekordstor sensation och spelade in mer än 2 miljarder dollar över hela världen. Titanic var något som publiken inte hade upplevt tidigare: en extravagans av visuella effekter och högoktanig action, kombinerat med en romans som var så bred och tilltalande att den verkade vara hämtad från en roman. Men mer än så, Cameron hade på ett briljant sätt tagit den sanna berättelsen om världens mest berömda skeppsbrott, lagt in ett tragiskt par med korsade stjärnor – den själsliga konstnären Jack (Leonardo DiCaprio) och societetsflickan Rose (Kate Winslet) – och ändå på något sätt lyckats ge sin film ett lyckligt slut.
Det är värt att notera att Titanic inte blev en omedelbar succé. Öppningshelgen gav en blygsam summa på 28 miljoner dollar – solidt, men ett tecken på en film som skulle komma att spela in mellan 100 och 150 miljoner dollar, snarare än den slutliga inhemska totalsumman på 600 miljoner dollar. Så varför blev den till slut så lönsam? Delvis för att folk fortsatte att gå tillbaka för att se filmen igen. Och de gjorde det trots att den sista timmen är intensiv, där de flesta i ensemblen dödas och Jack dör på ett så omskakande sätt genom att frysa ihjäl i havet.
Det riktiga slutet kommer förstås lite senare. Det finns en epilog där den äldre Rose (Gloria Stuart) tar ett sista farväl av Jack och somnar, och vi bjuds på en sista sekvens: en dröm (eller kanske en metaforisk vision av det bortomliggande, om man köper teorin att Rose dör i slutet av filmen) där Titanics vrak återställs till sin forna prakt. Den unga Rose dyker upp i en vit klänning, klättrar uppför båtens ikoniska stora trappa och återförenas med Jack, medan resten av fartygets passagerare och besättning (minus berättelsens antagonister) applåderar glatt.
Mera berättelser
Jag bearbetade inte riktigt den sista sekvensen när jag såg Titanic på biograferna under premiärhelgen för första gången. Jag var så fascinerad av filmens häpnadsväckande omfattning att romantiken, för en tonåring (jag var 11 år då), verkade vara av sekundär betydelse. Jacks död var visserligen sorglig, men kändes lämplig med tanke på den större tragedin med skeppsbrottet. Och ett perfekt lyckligt slut för honom och Rose skulle ha känts för enkelt.
Det är svårt att överdriva hur märkligt djärvt Titanics slutsats är, även 20 år senare. Cameron trollade fram en dödsdömd kärleksaffär som både hade kakan och åt den också, genom att både döda Jack och väcka honom till liv, och ändå kändes inget av dessa val påtvingade. Visst, Roses återförening med Jack i hennes huvud är en fantasi, men det är en fantasi som är inbakad i den storslagna, nostalgiska berättarstilen som Cameron använder sig av i hela filmen, en välförtjänt efterkreditering av kärlek som hittats och förlorats men aldrig glömts. Att se Titanic med en publik, till och med i dag (och den har återutsatts två gånger på biograferna, 2012 och 2017), förstärker hur speciell finalen är. Flera gånger har jag sett dussintals människor, varav många hade sett filmen tidigare, hoppa och jubla vid åsynen av Jack som står uppe på trappan.
Bortsett från den magiskt upplyftande tonen är scenen ett vittnesbörd om de kvaliteter som utmärker Titanic som en storsäljare i dag. Camerons uppmärksamhet på detaljer och på fartygets utformning gör dess förstörelse än mer smärtsam; trappans återkomst är nästan lika spännande som Jacks återuppståndelse. Titanic är också en berättelse om kärlek som överskrider klassgränserna: Cameron tittade på fartygets rigidt strukturerade däck och de (kanske apokryfiska) historierna om fattiga passagerare som låstes in från livbåtarna, och såg en kraftfull, större allegori. I Roses sista fantasi är alla fartygets passagerare, rika och fattiga, unga och gamla, samlade; hon är klädd i en elegant klänning, medan Jack är klädd i gatukläder, och Roses skurkaktiga före detta fästman, Cal (Billy Zane), syns inte till någonstans.
Efter att Titanic hade kommit ut, nära juletid, gick den på biografer utan motstycke och drevs av fans som såg den om och om igen. Den låg på första plats på de amerikanska biograferna från och med den 19 december 1997 till och med den 2 april året därpå, och varje helg spelade den in mellan 15 och 36 miljoner dollar. I likhet med själva berättelsen var Titanics ekonomiska resultat en återgång till den gamla tidens filmer, då succéfilmer som Borta med vinden spelades i månader och tjänade miljoner när de expanderade runt om i landet och folk ställde sig i kö för att se dem på nytt. Även efter justering för inflation har Titanic fortfarande en av de högsta inhemska intäkterna genom tiderna, endast efter Borta med vinden, Star Wars, Sound of Music och E.T.
Cameron själv skulle inte ha förutspått ett sådant resultat. ”Vi jobbade de sista sex månaderna på Titanic med den absoluta vetskapen att studion skulle förlora 100 miljoner dollar”, sade han en gång. ”Det var ett faktum.” När Cameron nu reflekterar över filmen (som är djupt involverad i produktionen av en rad uppföljare till Avatar) ser han en scen som särskilt avgörande för dess framgång. ”Den långa bilden av Rose och Jack som klamrar sig fast vid varandra när den vertikala aktern på fartyget störtar ner med skrik och stön, med kroppar som faller hundratals meter ner mot det skvalpande vattnet, var en slam dunk. Jag tror att bara den bilden fick vår publik på premiärhelgen”, minns han. Han kanske har rätt i att handlingen lockade folk. Men det var slutet som fick dem att komma tillbaka.