HÖR DR. NERDLOVE: Jag ska börja med en snabb genomgång av min dejtinghistoria för att få ett sammanhang. Jag brydde mig aldrig om att dejta i gymnasiet, eftersom jag trodde att den typen av relationer inte skulle hålla och inte var värda det. När jag väl kom till college kom jag dock… inte mycket längre. Jag såg relationer överallt som såg eländiga ut och verkade sluta på grund av mycket småsaker. Allt var väldigt dramatiskt. Jag såg krävande kvinnor och ouppmärksamma själviska killar som träffades konstant och jag avundades dem. Jag tänkte hela tiden att om jag fick chansen skulle jag definitivt vara en bättre pojkvän och förmodligen också vara klokare på att välja flickvän än några av dessa killar. Istället blev jag tyvärr en snäll kille; en strategi som, som ni kan föreställa er, inte alls fungerade.
När jag så småningom började dejta under mitt första år på forskarutbildningen bestämde jag mig för att det bästa sättet att undvika att fastna i den typ av eländiga förhållanden som jag hade sett var att utforma ett slags engagerad ”friends with benefits”-modell som i praktiken slutade med att jag fick sex och psykoterapi i fåtöljerna, och att hon fick… för att vara helt ärlig, dåligt sex och inte så mycket annat. Jag fick mitt hjärta krossat 4 månader in i detta dåliga experiment och ja, jag sabbade det här kungligt eftersom jag inte ens visste vad ett förhållande var och än mindre hur man skulle hacka dem för att undvika de problem jag såg.
Så var jag ändå optimistisk om att jag kunde göra det bättre. Jag är 28 nu och under de senaste åren har jag dejtat lite i korta perioder som aldrig slutade med att utvecklas till något man kan kalla ett förhållande. Det blev bara väldigt tydligt tidigt att dessa arrangemang inte skulle fungera, vilket jag ärligt talat inte tog så hårt.
Det som har satt ny skräck i mig när det gäller utsikterna till ett seriöst långtidsförhållande är något som hände min bästa vän. Han är en transkille vilket självklart kommer med sina egna problem, men han är en av de starkaste, mest motståndskraftiga, mest känslomässigt intelligenta människor jag känner. Han tillbringade tre år i vad som slutade med ett mycket verbalt missbrukande förhållande med sin flickvän och tillbringade de följande tre åren deprimerad och försökte reparera sig själv från efterdyningarna. Han klarar sig bra nu, men om jag hade oturen att hamna i en sådan situation tror jag att jag skulle vara mycket sämre på att hantera den. Jag tror inte att jag skulle ha insikten att se det för vad det är eller gränserna för att stå upp för mig själv/lämna på det sätt som han gjorde. Han gjorde allting rätt och var ändå tvungen att sätta ihop sig själv efteråt. Detta skrämmer mig.
Relationer på det hela taget verkar farliga för mig att ge mig in i på min kunskapsnivå även om jag är ganska gammal. Jag skulle verkligen vilja vara i ett hälsosamt och engagerat förhållande, men jag har inte tillräckligt förtroende för mig själv eller mänskligheten för att riskera att bli skadad eller skada någon annan för att jag inte vet vad jag gör.
Hur ska jag skaffa mig de färdigheter jag behöver när världen är så här skrämmande?
Signerat
Courage the Cowardly Man
DEAR COURAGE COURAGE THE COWARDLY MAN: Jag förstår dina farhågor, CCM. Det är förståeligt att vara lite skjutglad efter vad du har gått igenom och vad du har sett. Men vad du egentligen ber mig om är ett sätt att dejta utan att ta några som helst risker. Och tyvärr finns det inget sådant djur. Att dejta är en sport med full kontakt. Du tar de försiktighetsåtgärder du kan för att göra det säkrare (känslomässigt och fysiskt), men i slutändan gör du dig själv sårbar. Det betyder att du kommer att löpa risken att bli skadad. Ibland blir du skadad på grund av misstag du gör, ibland blir du skadad för att det finns skitstövlar där ute och skitstövlar kommer att bli skitstövlar. Ytterligare andra gånger kommer du att bli skadad och det kommer inte att vara någons fel; ibland fungerar saker och ting helt enkelt inte och även om det är en jävla skam, är det bara så som saker och ting är.
Så om du vill dejta måste du göra det med vetskapen om att du löper en risk. Men risk betyder inte garanti för skada. Skidåkning är till exempel potentiellt farligt, men jag har åkt skidor i flera år och jag har aldrig skadat mer än min stolthet. Mina vänner, å andra sidan, har brutit ben och vridit ledband. Och man vidtar försiktighetsåtgärder för att minimera risken för skador eller trauman. Att utveckla och upprätthålla starka gränser hjälper till exempel till att hålla giftiga partners borta och bidrar till att hålla dina relationer friska. Att se till att undvika att känslomässigt överinvestera i människor tidigt i relationen hjälper dig att inte bli sårad i onödan och att göra dig bekväm med risken att bli avvisad ser till att du inte fastnar i vänskapszonen eller börjar bli en snäll kille.
Men inget av det här hjälper om du faktiskt inte, y’know. Satsa på dig själv. Du kan läsa alla böcker, titta på alla videor och lyssna på alla poddar du vill, men ingen av dem kommer att göra jobbet åt dig. Det enda sättet att bygga upp de färdigheter du behöver är att faktiskt använda dem. Du kommer att behöva samla lite erfarenhet om du vill höja dig, CCM.
Du måste konfrontera dina rädslor, kompis. Annars kommer de bara att växa och ta ännu mer kontroll över ditt liv. Att undvika de saker du är rädd för gör dig bara mer rädd för dem tills du undviker ens potentialen att känna rädsla. Ju längre du skjuter upp det, desto svårare blir det att möta dem och övervinna dem.
Om du vill dejta, om du vill hitta ett förhållande, så måste du omfamna den risken. Du måste vara bekväm med möjligheten att saker och ting inte kommer att fungera och att du kanske blir sårad. När allt kommer omkring slutar alla förhållanden så småningom, tills man inte gör det. Men även om smärta kan vara något oundvikligt är lidande frivilligt. Saker och ting kan suga, men de kommer inte att suga så mycket som du tror och inte för alltid. Du kan resa dig upp igen.
God tur.
HÖR DR NERDLOVE: Först och främst vill jag bara säga att ni gör en oerhörd tjänst här. Jag är i början av 40-årsåldern och ärligt talat önskar jag verkligen att ni hade funnits när jag gick i gymnasiet. Jag förstår den grundläggande förutsättningen för vad du säger till alla – sug upp & var en ”man” samtidigt som du visar människor av det motsatta könet respekt.
För att hålla detta enkelt kommer jag att sammanfatta min berättelse för dig.
– Skygg, obekväm nördig grabb i gymnasiet som inte tog några chanser men som faktiskt ingick i den ”coola gruppen” av människor.
– När jag var 19 år gammal dog plötsligt min bästa vän, vars vänskap hindrade mig från att begå självmord mitt första år i gymnasiet. På grund av detta var jag förstörd i tre eller fyra år och släppte aldrig riktigt in någon.
– I början av 20-årsåldern började jag dejta – för första gången. Efter dejter med endast fem kvinnor träffade jag en fantastisk tjej, vi kom överens och inom sex månader flyttade hon in och några månader senare bar hon min ring. Hon var, och är fortfarande, den enda kvinna jag någonsin varit intim med – ja, min enda kyss.
– Ungefär 9 år efter att vi förlovade oss sa hon att hon gillade förhållandet som det var – anledningen till att hon inte ville gifta sig var att hennes pappa var en idiot mot hennes mamma, och att hon aldrig ville vara ”bunden på det sättet”. Jag ska erkänna att jag ur ett ekonomiskt perspektiv var lite mer konservativ än vad hon ville vara – men jag försökte arbeta på det och ge henne det utrymme hon förtjänade. Vid den tidpunkten bestämde jag mig för att jag älskade henne mer än något annat och om det var det som skulle göra henne lycklig så skulle jag ta itu med det. Jag ville dock verkligen vara gift med henne.
– Det var ungefär vid den här tidpunkten som vårt sexliv började sjunka dramatiskt. Jag hittade ursäkter för mig själv som ”detta är vad som händer med gifta par” och sånt skit. Ärligt talat hade jag gått upp lite i vikt och hade problem med prestationen, men jag kunde se att hon inte njöt av det, vilket fick mig att vilja ha det mindre. Eftersom jag ännu inte kände till din blogg visste jag inte bättre än att bara öppna munnen och prata med henne om det som en man.
– Så vi spolar fram till för några månader sedan när hon plötsligt dör av ett okänt hälsoproblem. När jag tog del av hennes e-post och telefon för att ta fram bilder till begravningsgudstjänsten fick jag bara timmar efter hennes död reda på att hon hade varit otrogen mot mig de senaste fem åren. Ironiskt nog började exakt vid den tidpunkt då hon inte ville gifta sig längre. Hela hennes ”andra liv” på Craigslist, arbetskamrater, slumpmässiga killar på hotell när hon reste osv. dokumenterades. Sex olika e-postkonton med långt över 10 000 inkommande och utgående meddelanden. Tusentals textmeddelanden, nakenbilder på henne, nakenbilder på andra män. Grafiska saker om vad de gjorde mot varandra som jag inte är säker på att jag någonsin skulle kunna göra mot en kvinna … men hon bad mig aldrig i närheten att göra något sådant med henne. Hon raderade aldrig sin webbhistorik på Google – hennes porrvanor var så fruktansvärda att jag mår illa bara av att tänka på att titta på porr längre. Jag slutade läsa meddelandena när det blev över två dussin olika killar som hon hängde upp sig med.
Min terapeut anser att det är ett läroboksex &porrberoende. Det handlade om hemligheten för henne – det var det som fick henne att tända. Jag är ganska säker på att jag kunde ha varit utrustad som en porrstjärna och jag kunde inte konkurrera med den adrenalinkick hon fick från dessa möten.
Så det tar mig till nu. Det har gått några månader, jag har gått ner över 60 pund (jag har ett mål på ytterligare 150) och jag är helt vilse utan henne. Tills jag har förlorat ½ av den återstående vikten kommer jag att ha svårt att hitta någon som vill ge mig en chans. Jag förstår – det kanske är ytligt, men jag vill inte heller dejta en slarver som sitter i soffan och äter skräpmat. Jag försöker hitta nya hobbies och definiera mig själv, men det är verkligen svårt att träffa nya människor i 40-årsåldern. Bokstavligen alla jag känner är gifta och har barn, så det är inte alls lika lätt att ”komma ut” på egen hand om man inte vill sitta i slutet av en bar varje kväll.
Ja, du behöver inte berätta för mig, alla dessa saker är ursäkter. Jag försöker dock, ärligt.
Jag vet att jag inte är redo ännu – men känner jag lusten att komma ut igen, precis som vilken kille som helst som gjort slut med sin flickvän eller skiljt sig. Jag vet att jag måste sluta vara Grimes dryckeskompis och få ordning på mitt liv. Hur i helvete ska jag gå vidare från detta? Ska jag ange min relationsstatus som ”singel”, ”skild” eller ”änka” på min Match-profil? Alla har bagage, men hur tar man ens upp det här – jag vet att ”hantera din egen s
t” – men det är förmodligen nödvändigt att avslöja detta ganska tidigt i ett förhållande – men när? Min partner levde mer under de sista fem åren av sitt liv och gjorde mer spännande saker
– Jag kommer aldrig att vara otrogen mot någon (jag hade själv gott om möjligheter, men tänkte aldrig på det på allvar), men hur kan jag ens ”leva” som hon gjorde? Ska jag försöka låtsas att jag är i 20-årsåldern igen innan jag går vidare? Jag har lärt mig att livet kan vara jävligt kort.
Sinkerligen,
The Longest Story Writer Ever
DEAR LONGEST STORY WRITER EVER: Jag är så ledsen att du gick igenom allt detta LSWE. Ditt förhållande var svårt nog utan att plötsligt förlora din fru (fästmö? ditt brev är inte särskilt tydligt om ni faktiskt gifte er)… och att sedan upptäcka hennes hemliga liv är som att förlora henne en andra gång. Plötsligt tvingas du ompröva bokstavligen allt om ditt äktenskap och vad du visste om henne. Det är som att upptäcka att den person du trodde att du var tillsammans med aldrig ens existerade från början, och vad säger detta om dig och ditt förhållande. Var något av det verkligt? Fanns det några tecken? Var du bara så blind?
Det första du måste inse är att detta aldrig handlade om dig. Detta var helt och hållet hennes skada, och skulle sannolikt ha hänt oavsett om hon var med dig, Brad Pitt eller Studly Goodnight. Du såg inte tecknen eftersom du inte hade någon anledning till det; du hade all anledning att tro att hon var ärlig mot dig och agerade i god tro när hon sa att hon älskade dig eller att hon var lycklig. Kunde du ha gjort saker och ting annorlunda? Självklart kunde du ha gjort det; efterhand är ju 20/20 trots allt. Men du arbetade med den information och de övertygelser du hade då; det är ingen idé att försöka omförhandla det förflutna med det du vet nu. Det enda du kan göra är att försöka läka och gå vidare.
Men så här är det: det finns att gå vidare och sedan finns det att tvinga ut sig själv när man inte är redo ännu. Min kompis, du var med henne i nästan ett decennium eller längre. Det är inte något du kommer över på några månader. Inte efter en plötslig död och definitivt inte efter allt du just har lärt dig. Slutet på ett långvarigt förhållande har alltid en period av anpassning; du har byggt ditt liv kring att vara med den personen och nu är de inte längre där. På ett mycket verkligt sätt är det som om du har förlorat en lem. Nu måste du lära dig att göra allting på nytt utan honom eller henne, och det kommer att ta tid. Du måste bryta årens vanor och komma in i en ny och annorlunda rytm. Att försöka ge sig ut igen nu är inte bara ett misstag, det är att försöka springa när man fortfarande arbetar på att krypa igen. Du kommer att nå dit, men just nu måste du fokusera på dig själv och din läkning.
Och det är innan vi tar med din upptäckt i ekvationen. Även om detta inte hade något med dig att göra – återigen, allt handlade om henne – kommer det ändå att ta tid att bearbeta detta och återhämta sig från det. Du har fått en rejäl dubbelträff av en tungviktare, min kompis. Du behöver inte oroa dig för vad du ska göra med ditt bagage i framtida relationer eftersom du fortfarande försöker ta reda på vad ditt bagage egentligen är. Detta är inte bagage ännu, det är fortfarande kläder och skräp som är utspridda över det som är kvar av ditt liv.
Så sluta oroa dig för hur du ska avslöja detta för framtida partners; det är för mycket senare. Just nu är det bara en distraktion. Sluta oroa dig för hur du ska ”leva” som hon gjorde. Du är inte i någon tävling. Du behöver inte ”matcha” henne, och det sätt hon skötte sitt sexliv på är inte ens rätt för dig. Du behöver leva på det sätt som är rätt för dig; om det innebär att vara en seriell monogamist eller att kunna räkna antalet sexpartners du har haft på en hand så är det vad som är rätt för dig.
Du är fortfarande djupt inne i läkningsprocessen. Du är inte i närheten av att vara redo att dejta ännu eller ens tänka på det. Det du behöver göra är att fokusera på dig själv just nu. Du befinner dig i återhämtning och känslomässig rehabilitering. Du behöver lägga all din uppmärksamhet på din fysiska och känslomässiga hälsa och på att bygga upp ditt liv igen.
De goda nyheterna är att du gör allting rätt. Du tränar, du pratar med en terapeut och du bearbetar dina känslor. Det är bra. Du behöver göra det ett tag. När du väl har börjat komma i gott skick igen – inte perfekt, men funktionellt – är det mycket lättare för dig att veta hur du ska gå vidare. Du kommer att ha ett bättre grepp om vad som hände och vad din historia var och kommer att vara framöver. Du kommer att känna dig mer bekväm med hur du ska märka dig själv, hur mycket du ska dela med dig, när och med vem. Den tiden är inte nu. Men du kommer att komma dit.
Du kommer att klara dig. Jag lovar.
Allt kommer att bli bra.
Sänd dina frågor till Dr. NerdLove på hans hemsida (www.doctornerdlove.com/contact); eller till hans e-post, [email protected])