Vita människor på 1700-talet säger de konstigaste sakerna.
James Joyce & Nora Barnacle
När vi ändå är inne på ämnet, um, matsmältning, skrev James Joyce utförligt om sin besatthet av sin frus pruttar i detta brev från 1909:
”Min söta lilla hora Nora… Du hade röven full av fisar den kvällen, älskling… stora feta typer, långa vindlande sådana, snabba små glada knäppningar och en massa små stygga fisar som slutade i ett långt rinnande från ditt hål… Jag tror att jag skulle känna igen Noras fis var som helst. Jag tror att jag skulle kunna urskilja hennes i ett rum fullt av pruttande kvinnor. Det är ett ganska flickaktigt ljud, inte som den våta, blåsiga fis som jag föreställer mig att feta fruar har. Det är plötsligt och torrt och smutsigt, som vad en djärv tjej skulle kunna släppa ut på skoj i en sovsal i skolan på natten. Jag hoppas att Nora kommer att släppa ut en massa av sina fisar i mitt ansikte så att jag kan känna lukten av dem också. God natt, min lilla fisande Nora, min smutsiga lilla f*ckbird!”
Jag vet. Det var mycket att ta in. Och det är bara hälften av det. NSFW-versionen är ännu galnare. Läs om du vågar.
Herman Melville & Nathaniel Hawthorne
Nu till något som tack och lov inte har något med tarmproduktion att göra. Även om denna teori kan diskuteras tror vissa historiker att Herman Melville (Moby-Dick) hade en icke-platonisk sak för Nathaniel Hawthorne (The Scarlet Letter). Tror du inte på det? Läs själv:
”Ditt hjärta slog i mina revben och mitt i ditt… Varifrån kommer du, Hawthorne? Med vilken rätt dricker du av min livsflagga? Och när jag sätter den mot mina läppar – lo, de är dina och inte mina.”
Med Paris Hiltons ord: det är hett.
Det är Melville också. Kan du titta på fotot av honom? Vem kunde ana det?
Här är en till för säkerhets skull.
Yowza.
Men jag avviker…
I ett brev till en tredje part fortsatte Melville (påstås det) att förkrossa: ”Hawthorne har släppt grodda frön i min själ. Han expanderar och fördjupar sig ner, ju mer jag betraktar honom; och längre och längre skjuter han sina starka New England-rötter i den heta jorden i min sydstats-själ.”
Jag upprepar: HAN SKOTTAR SINA RÖTTER I DEN HETA JORDEN I SIN SJÄLLE!
Min engelsklärare i gymnasiet kommer att bli glad när han får veta att jag äntligen funderar på att läsa Moby-Dick.
Frida Kahlo & Diego Rivera
I detta kärleksbrev till Diego Rivera hittar Frida Kahlo ett sätt att göra armhålor romantiska, och gör också tillräckligt för att övertyga mig om att deras sexband skulle ha varit upphetsat:
”Ingenting går att jämföra med dina händer, ingenting går upp mot dina ögons gröna guld. Min kropp är fylld av dig i dagar och dagar. Du är nattens spegel. Den våldsamma blixtblixten. Jordens fuktighet. Det ihåliga i dina armhålor är mitt skydd. Mina fingrar rör vid ditt blod. All min glädje är att känna hur livet springer ur din blomsterfontän som min håller för att fylla alla mina nervbanor som är dina.”
Under tiden är det några av oss här ute som nöjer sig med ett ”U up?”-sms klockan två på morgonen.
Vita Sackville West & Virginia Woolf
Under en het och tung utomäktenskaplig affär skickade Vita Sackville-West (inte släkt med Kardashian-Wests) ett brev till Virginia Woolf för att dela med sig av hur förälskad hon var:
”Jag är reducerad till en sak som vill ha Virginia… Jag saknar dig bara, på ett ganska enkelt desperat mänskligt sätt… Så det här brevet är egentligen bara ett gnäll av smärta. Det är otroligt hur väsentlig du har blivit för mig. Jag antar att du är van vid att folk säger sådana här saker. Fan ta dig, din bortskämda varelse, jag ska inte få dig att älska mig mer genom att ge bort mig själv på det här sättet – Men kära du, jag kan inte vara smart och avvisande mot dig: Jag älskar dig för mycket för det… Du har ingen aning om hur avvisande jag kan vara mot människor som jag inte älskar. Jag har gjort det till en konst. Men du har brutit ner mina försvarsmekanismer. Och jag är egentligen inte arg på det.”
Hur svarar man på ett sådant kraftfullt brev? Tja, om man är Virginia Woolf, genom att skriva erotiska romaner med skogsvarelser som är godkända för barn och ungdomar!
”Jag har saknat dig. Jag saknar dig verkligen. Jag kommer att sakna dig. Och om du inte tror det, så är du en uggla och ass…. Öppna översta knappen på din tröja och du kommer att se, inbäddad inuti, en livlig ekorre med de mest nyfikna vanor, men en kär varelse ändå-”
John Keats & Fanny Brawne
John Keats blev bokstavligt talat förälskad i flickan i huset intill, hans granne Fanny Brawne. De gifte sig aldrig eftersom han var för fattig (dessutom dog han vid 25 års ålder), men det hindrade honom inte från att skicka brev till henne som det här:
’Min kärlek har gjort mig självisk. Jag kan inte existera utan dig – jag glömmer allt utom att se dig igen – mitt liv tycks stanna där – jag ser inte längre. Du har absorberat mig … Jag skulle bli martyr för min religion – kärleken är min religion – jag skulle kunna dö för den – jag skulle kunna dö för dig …’
Vem visste att John Keats var prins i början av 1800-talet?! Får en att undra vilken konstig symbol han skulle ha övergått till senare i livet. Kanske konturerna av en grekisk urna?
Richard Burton & Elizabeth Taylor
Richard Burton och Elizabeth Taylor skilde sig 1974, men det satte inte stopp för kärleken, vilket detta brev från honom till henne vittnar om:
”…Allt jag bryr mig om – i Guds namn – är att du är lycklig, och jag bryr mig inte så mycket om vem du finner lyckan med. Jag menar, så länge han är en vänlig kille och behandlar dig snällt och vänligt. Om han inte gör det, kommer jag att komma till honom med hammare och klinker. Guds öga må vara på sparven, men mitt öga kommer alltid att vara på dig. Glöm aldrig dina märkliga dygder. Glöm aldrig att det under denna fernissa av rabiat språk finns en anmärkningsvärd och puritansk LADY … Försök att ta hand om dig själv. Much love.”
Något med att Burton hotar att lemlästa någon med hammare och klinker är märkligt rörande. Om hans brev fick dig att önska att de skulle bli tillsammans igen har jag goda nyheter för dig. Det gjorde de! Jag har också några dåliga nyheter till dig. Deras andra äktenskap varade bara ett år.
Zelda & F. Scott Fitzgerald
Kärleksbrev brukar vanligtvis fokusera på positiva känslor, men Zelda Fitzgerald var inte en vanlig typ av person. Det här brevet till F. Scott innehåller lika mycket misantropi som något annat:
”Hur livlös jag är när du är borta – jag kan inte ens hata dessa förbannade människor – ingen har rätt att leva utom vi – och de smutsar ner vår värld och jag kan inte hata dem för att jag vill ha dig så mycket.”
Inget säger ”jag älskar dig” lika mycket som ”jag hoppas att alla andra dör.”
Detta stycke inspirerades av ett avsnitt av The Cooler, KQED:s veckovisa podcast om popkultur. Lyssna på den!