Så jag blev förvånad när jag gick in på min mangaläsningssida för att se att den här mangan, uppföljaren till en av mina favoritmanga någonsin, hade en ”Completed”-tagg. Som ett lojalt fan som läser veckoutgivningen känner jag en pliktkänsla att recensera uppföljaren, efter att redan ha gjort den första posten.
(*DISCLAIMER*Jag rekommenderar starkt att du läser föregångaren ”The Breaker” för att ha all nödvändig kunskap som går in i denna.)
Den korta versionen:
(+)Majoriteten av karaktärerna är välgjorda.
(+)Berättelsen leder väl in i föregångaren.
(+)Slagsmålsscenerna är de bästa i sitt slag.
(+)Konsten ger stora känslomässiga tyngder när det behövs.
(-)MC:n ändras inte. Inte alls.
(-)Historien drar ut på tiden i vissa delar.
(-)De som inte har förkunskaper om serien kommer att ha många frågor.
DET GODA: Eftersom det är en manga med 200 och lite kapitel om kampsport kommer du att behöva många bra saker att presentera för läsaren för att få dem att fortsätta att komma tillbaka varje vecka för att följa din berättelse. Med det sagt finns det två saker som The Breaker: New Waves har i massor, en bra konststil och bra actionavsnitt.
En av de saker som den här mangan aldrig misslyckades med för mig var att visa läsaren hur känslosamma dessa karaktärer var i den situation de befann sig i, när de skämtar med varandra utanför de egentliga striderna kan man se det. När någon som är viktig för karaktärerna i fråga har dödats framför deras ögon ser man den där effektfulla chocken, och när sorgen slår till kort därefter visar mängden tårar och snor som rinner nerför deras ansikte bara hur mycket de brydde sig om den personen, Men det ögonblick som jag njuter mest av när det gäller konsten är när man ser någon, vanligtvis MC, bli riktigt arg, man får samma känsla från bilden som man skulle få om man råkade reta upp någon som Gilgamesh eller Guts till exempel, och Black Origin Threshold är fortfarande lika skrämmande som när jag såg den första gången.
Actionen är en av de viktigaste stenarna i alla slagsmål, näst efter berättelsen, eftersom berättelsen ger spänning åt själva slagsmålsscenerna så att man är ännu mer investerad i dem, i avsaknad av att slagsmålen fortfarande måste vara bra, även om de bara tjänar som skådespel. Jag är glad att kunna säga att striderna i denna manga liknar ett fyrverkeri, de byggs upp under ett par kapitel och när ögonblicket äntligen kommer begåvas man med ett mycket tillfredsställande och ibland skrämmande BOOM. Vissa av striderna pågår i fler kapitel än andra, men strider i kampsportsmanga är som spel, du lägger ner mycket tid på de mindre striderna för att se till att du är redo för när bossen äntligen kommer för att förgöra dig, de tempar striderna på ett liknande sätt.
Historien fortsätter mer eller mindre rakt från där The Breaker slutade, med bara ett par månaders tid överhoppad och för de som hoppade in direkt efter att ha läst prequel, du sätter dig tillbaka i hela världen och känslan som den första posten gav dig inom ett par sidor, det är därför jag själv och alla andra rekommenderar att du läser prequel, för om du börjar med den här kommer du att ha massor av frågor som inte kommer att besvaras i närtid, som ”Vad är ett ki center? Vem är de nio konstdrakarna? Vad fan är en Murim? Vad är S.U.C.?” Men när du väl har kommit ordentligt in i Breakers värld kommer du att känna dig hemma med allt som händer.
Det dåliga: Låt mig nu komma ifrån att karaktärerna, för det mesta, inte är dåliga, det finns bara några som knäböjer resten av gruppen. MC till exempel, efter att ha fått sitt ki center krossat, och efter all skit han har sett, framhärdar fortfarande med sin ”Jag ska rädda alla och få alla att älska varandra.”-syn på kampsportsvärlden, beviljat fungerar än så länge, men efter nära 300 kapitel av att följa den här killen över två manga, har hans synsätt inte en enda gång förändrats. I mitt tycke har han blivit en statisk karaktär, som i många shounens, hans åsikt ändras aldrig, oavsett hur mycket han ser eller hur mycket han förlorar så håller han fast vid sin övertygelse. Jag vet att det är i hela syftet att visa de andra karaktärerna hur bestämd han är, men vi har redan sett det, det kallades The Breaker, var bara lite mer dynamisk dude snälla. Dessutom har han tydligen någon sorts sköld som skyddar hans romantiska oskuld eftersom han, precis som i föregångaren, inte blir romantiskt involverad med någon av brudarna, det finns visserligen en som han KANSKE kommer att bli ihop med, men tills jag ser det håller jag fast vid mina åsikter.
En annan sak med karaktärerna är att, såvitt jag minns, försvinner en del av dem direkt från kartan, de dyker inte upp senare i manga, de bara *poof* upp i rök, som en av MC:s gamla mobbare som ansluter sig till de ”onda” killarna och de slåss en gång och sedan *poof* försvinner den karaktären. En annan kille som hade ett par SÖTA handskar hade ungefär tre eller så slagsmål med MC sedan såg jag honom aldrig mer under de återstående 60 kapitlen.
Historien tenderade också att dra ut lite på tiden, men jag tror att det har mer att göra med det faktum att jag var tvungen att vänta en vecka på att de nästa 20 sidorna av historien skulle hända, men när jag läste den ena efter den andra utan några avbrott, så kom det bara till en punkt där jag tänkte ”Kom igen, låt oss få något att hända”. Och se och häpna, på nästa sida hände något. Ändå kände jag att berättelsen saktades ner på vissa ställen.
DET VERDIKT: The Breaker: New Waves är en solid uppföljare till sin föregångare och jag ser fram emot den tredje delen. Även om jag började tappa förtroendet för MC:n som karaktär och några karaktärer förvandlades till trollkarlar på mig, så fick resten av skådespelarna, kampscenerna, berättelsen och konsten tillräckligt höga poäng på min lista för att jag ska fortsätta att komma tillbaka för mer varje vecka. Efter att ha läst The Breaker rekommenderar jag starkt att du går direkt vidare till den här. Gå. Fly, FLY MY PRETTIES!!
Goodbye mina bröder, vi ses i nästa nummer.