Det här är inte ett ämne som jag regelbundet tar upp eftersom jag uppriktigt sagt inte har någon aning om vad jag gör. Jag vet till 99,9 procent inte vad jag borde göra och om det jag gör är ens tillnärmelsevis korrekt. Eller normalt. Jag är dålig på det och jag har inga problem med att erkänna det heller.
Jag vet att jag inte är ensam eftersom det verkar finnas många artiklar om ämnet här på Medium och på andra ställen. Det är något som om någon kunde räkna ut det helt och hållet skulle bli mångmiljonär över en natt.
Vad är ämnet?
Dating. Kärlek. Relationer.
Välj ett – för för mig smälter allt ihop till samma aningslöshet. Till och med grunderna tycks undslippa mig. Jag är som en förtittare som bara lär sig vad det handlar om trots att jag har passerat de åren. Jag är bara vilse.
Så jag läser en massa artiklar om det hela för att försöka hjälpa mig att förstå. Och jag sökte efter några böcker för att ge mig lite kunskap om hur jag kan bli bättre – om det är möjligt. Och många av dessa böcker talar om begreppet att vara ”för snäll”. Jag vet att alla är olika och förstår att det inte finns något sätt att göra något på, men dessa böcker och artiklar ger mig lite insikt.
Och jag läste den här artikeln av Jennifer Link häromdagen med titeln When Love Isn’t Enough som bidrog till att inspirera till den här berättelsen. I den skriver hon:
”Kanske har jag varit för snäll? Med glädje gör jag vad du vill. Jag trodde att det var det du behövde. Det förolämpade mig inte att vara så snäll, jag föredrar att vara snäll.”
Mitt svar var att jag inte trodde att det var möjligt att vara ”för snäll”. Men vad jag ser är att det verkar finnas ett gemensamt tema om snällhet som jag har svårt att förstå.
Tanken att någon kan vara ”för snäll” – och hur det nu har blivit en karaktärsbrist att vara ”för snäll”. Jag förstår att det kan vara möjligt att vara för snäll i en arbets- eller affärssituation, men jag förstår inte hur det är möjligt i andra situationer. Särskilt i en relation.
Nu vet jag att det finns en helt annan debatt om trevligt kontra snällt. Och om du skulle ta dig tid att läsa om distinktionen skulle du upptäcka att människor som är snälla bara bryr sig om sig själva och att de inte är ”goda män” enligt ett svar. Du kommer också att läsa att snälla människor är externt motiverade, drivs av rädsla och längtar efter acceptans från andra. Den trevliga personen kan inte säga nej och är i princip en dörrmatta.
Den trevliga personen kan inte heller vara äkta enligt vad jag läst. Vi har också hört talas om ”nice guy-syndromet”, ”nice guys finish last” och ”no more Mr. Nice Guy”. Om man skulle följa argumenten mot att vara trevlig bör ingen av oss ens försöka. För om man är trevlig är man inte trevlig antar jag.
För mig är det bara semantik. Eller så kanske jag inte helt förstår det.
För att alla trevliga personer som jag har träffat inte är trevliga bara för att bli accepterade eller för att bli omtyckta, utan det är för att det är så de är. Det är deras natur. De vill inte ha eller förväntar sig något av den andra personen. Det är osjälviskt.
Hur som helst har vi fått lära oss att trevligt är tråkigt och patetiskt. Vi är inte nöjda med den lycka som finns rakt framför oss eftersom vi inte verkar kunna känna igen den längre. Och det beror på att vi alltid vill ha något mer, något annorlunda – så i stället jagar vi det som är dåligt för oss eftersom det är spännande och passionerat och upphetsande. Vi försöker alltid välja ”uppåt” även om valet kan förstöra det goda vi har. För gräset är alltid grönare, eller hur? Vi vill inte ha trevligt längre.
Men låt oss vara ärliga.
Du kan vara trevlig och inte vara tråkig.
Du kan vara trevlig och ändå vara passionerad.
Du kan vara trevlig och ändå vara ärlig och öppen.
Du kan vara trevlig och inte vara en dörrmatta.
Du kan vara trevlig och ändå vara ”äkta”.
Inget av det är ett antingen eller. Du kan göra både och.
Så om det är en karaktärsbrist att vara ”för snäll” så lägg den till min långa lista över brister. För jag kommer inte att behandla dig som skit, jag kommer inte att vara otrogen, jag kommer inte att vara den stygga pojken som du måste jaga. Om det är vad du vill ha, så är jag inte det. Om det är till nackdel för dig att jag är ”för snäll”, så får det vara så. Men jag kommer inte att vara snäll bara för att få något av dig, jag kommer att vara snäll för att jag gillar dig – och det är den jag är. Om jag behöver vara en skitstövel så gör jag det.
Men precis som Jennifer föredrar jag att vara snäll. Det förolämpar mig inte. Men om det kränker dig kan jag inte hjälpa det. Det är ett DU-problem.
Men återigen är jag okunnig om dejting, kärlek och relationer. Så kanske någon kan förklara det för mig.
När det blev en karaktärsbrist att vara ”för snäll”?